Peter Familias

Jag älskar folk som läser mellan raderna och drar fram sanningar som inte sägs uttryckligt, men som ändå finns där för den som är skarpögd nog. Jag kan inte annat än applådera favoritsexbloggaren Emmy som konstaterat att Blondinbellas pojkvän Nisse har rakad kuk. På sitt sätt ett scoop.

Personligen förstår jag inte varför folk upprörs över påvens uttalanden om homosexuella. Vad är nyheten egentligen? Homofobin är ju skriven i blinkande neonljus i Bibeln, medan toleransen mot avvikelser från den sexuella normen varit så finstilt skrivna att det dröjt till sent 1900-tal innan folk med god vilja kunde tolka Bibeln så.

Och helt ärligt – om man ÄR religiös, om man verkligen TROR på skiten – då förstår jag absolut varför man hatar homosexuella. Däremot förstår jag inte varför man vill anpassa sin tro efter nutidens politiska korrekthet.

Som bisexuell ateist kan jag inte annat än konstatera att jag hellre har en fiende som öppet och tydligt säger att han är min fiende än en fiende som försöker dölja att han är min fiende. Och om överskridandet av traditionella heterosexuella roller är att ”förstöra Guds verk” så drar jag gärna mitt strå (läs: min kuk) till stacken (läs: manlig rumpa).

Jag vill minnas att jag i min ungdom läste/hörde rapparen Ice Cube förklara att han hade större respekt för Sydafrikas då öppet rasistiska Apartheidregim än för USA:s hycklande rasistiska regim. Lite så känner jag också när det gäller Katolska kyrkan kontra Svenska kyrkan. Jag gillar ingetdera, men hellre en tydlig och klumpig fiende än en lömsk och innästlande.

Däremot kan jag förundras över – och irritera mig på – att svensk massmedia ger påven ett så stort medieutrymme. Vad har han egentligen gjort för att förtjäna det? När klev han senast ur en bil med blottat kön?

Naturvetarna behöver tydligen ultraljud för att hitta g-punkten. Själv fixar jag det med ett pekfinger, ett långfinger och ett leende, men så är jag ju humanist också. Fast inte skriver Metro några artiklar om mig inte.

Villa
Min älskling drömmer om villa eftersom hon ser det som förutsättningen för ”den lyckliga familjen”. Hon står och bakar bullar, jag håller på och bygger en ny altan, lilla Petronella kan leka i trädgården och alla är glada. Det finns bara ett stort fel med den där bilden – den är förljugen.

Få saker är så tidskrävande som att äga hus. Det ska renoveras, repareras, målas om, trixas, fixas och så vidare i all oändlighet. En villa är inte ett boende – det är i bästa fall en hobby och i sämsta fall ett Sisyfosarbete. Om man är händig och tycker det är kul – fine, kul för er. Men även om Petra uppskattar min fingerfärdighet skulle ingen ens med den godaste vilja kalla mig för händig. Jag är inte intresserad, jag är inte bra på det och jag tycker inte det är kul. Följaktligen skulle en villa för mig bara vara ångestframkallande.

Volvo
Jag tog körkort några år efter gymnasiet, men trots att jag haft det i dussinet år nu har jag ännu aldrig ägt en bil. Och anledningen är enkel – det är totalt poänglöst. Visst – om man bor ute på landet – då förstår jag. Men när man som jag de senaste 15 åren bott innanför eller precis utanför tullarna är det bara en onödig kostnad. Visst finns det tillfällen då jag ser poängen med en bil – att storhandla blir exempelvis betydligt enklare. Men då samåker vi med min syster – varannan torsdag. Helt suveränt. Sen är det väldigt praktiskt med bil när man gör lite större inköp (hej IKEA!) – men då brukar jag hyra bil på OKQ8. Jättepraktiskt och betydligt mer ekonomiskt. Och sen för längre resor eller semestrar – men då går det också att hyra, så slipper man betala för och ta hand om skiten resten av året.

Vovve
Nej, jag vill inte ha någon hund. Varken någon lite accessoar eller någon mer macho hundras. Jag behöver ingen kukförlängare och jag kan gå omkring där jag bor utan att behöva beskydd av en sönderavlad mordmaskin. Nu invänder säkert någon att kamphundar inte alls är farliga – det beror helt på ägaren. Och ja, absolut – och i mina händer skulle en kamphund vara direkt livsfarlig för jag skulle inte lägga ner fem sekunder på den byrackan.

Sen hela grejen med att behöva gå ut femtio gånger om dagen – hur poänglöst är inte det? Missförstå mig inte – jag älskar att vara ute i naturen, men inte att bara gå ut och gå för att gå ut och gå. Jag vill ha ett syfte och syftet bör inte gärna vara detsamma femtio gånger om dagen. Jag minns när jag en gång i 90-talets början – i ett limbo mellan gymnasiet och högskolan – befann mig på arbetsförnedringen arbetsförmedlingen. Där stötte jag på en tjej från min högstadieklass som förklarade att hon inte kunde tänka sig ett heltidsjobb eftersom hon då inte hade tid med sin hund. Patetiskt.

Slutsats
Gemensamt för alla de här tre sakerna är att de är ytterst krävande i form av tid och pengar. Visst skulle jag inte tacka nej till en bil om den inte kostade någonting i form av tid och pengar – samma sak med villan också. Men nu gör de det och jag föredrar att prioritera andra saker. För varje timme som jag inte går ut med hunden kan jag lägga en kvart på att sitta vid datorn, en kvart på att umgås med min sambo, en kvart på att leka med min dotter och en kvart på att träna. För varje tusenlapp jag inte lägger på bilen kan jag köpa… Ni fattar.

Allt handlar om prioriteringar och andras sinnebilder av lyckan behöver inte vara allenarådande.

Emmy skrev ett intressant inlägg om lek med Barbiedockor som fick mig att reflektera över min egen barndom. Jag har en två år äldre syster som jag till och från lekt väldigt mycket med. När jag var 3-4 år (och hon 5-6) hände det titt som att vi ”lekte knulla”. Vi använde dockor, bilar, robotar, actiongubbar, starwarsgubbar, playmobilgubbar, legogubbar, gosedjur, tåg osv. Det spelade ingen roll vad det var – kunde det röra sig, kunde det knulla.

Så här i vuxen ålder kan jag förundras över hur en könslös Kendocka rent praktiskt knullar med ett Briotåg men det jag då mest slås av är den tolerans och fantasifullhet som präglade våra lekar. Varför se begränsningar när man kan se möjligheter? Vill loket (obs – loket, inte Loket) sätta på Ken så sätter loket på Ken. Punkt slut. Överlag kan jag nog säga att min syn på sex aldrig varit så liberal som den var där och då.

Våra lekar urartade så vitt jag vet aldrig i doktorslekar. Det var leksakerna som knullade – aldrig vi. Kanske var det därför som vår mamma accepterade det, trots att hon förmodligen måste satt kaffet i halsen när hon med väninnor närvarande frågade oss vad vi lekte och min syster svarade ”vi leker knulla”. För oss var det inte konstigare än så. Ibland lekte vi burken, ibland lekte vi affär och ibland lekte vi knulla.

Jag vet inte vilka spår det satt på mig och min syster. Jag tror att vi båda är rätt öppensinnade till sex. Hon är öppet bisexuell, jag är mer inofficiellt bisexuell. Och om min älskade lilla Petronella får för sig att leka knulla med sina leksaker hoppas jag bara hon är lite öppensinnad och vågar gå utanför Barbie-Ken-normativiteten. För om man inte vågar leva ut sin fantasi som liten – när ska man då våga det?

Egentligen skulle vi ha gått och lagt oss, men så fastnade vi framför tv-n. ”Devil’s Diary” var en tillräckligt löjlig titel för att vi båda skulle drabbas av b-skräckisnostalgi så i första reklampausen hackades grönsakerna upp och den turkiska yoghurten kryddades och utsattes för vitlökschock.

Det är få saker som är så mysiga att titta på som dåliga skräckfilmer. Den här lyckades bryta mot några av de vanligaste klichéerna – bland annat dog den fulare och mörkhårigare tjejen medan den snyggare och blondare tjejen klarade sig (nåja) igenom filmen.

Sen fanns de där vanliga logiska bristerna såsom att dagboken kunde uppfylla önskningar om att ”alla killar vill ha mig”, men inte att den snyggare och blondare tjejen skulle få större bröst. Klar brist på flera sätt.

Som film betraktat var den naturligtvis rätt kass, men skräckfilmer fungerar inte riktigt som andra filmer. Trots att den inte var det minsta läskig funkade den utmärkt – den gav mig och Petra ett incitament till en utmärkt mysstund i soffan som i sin tur utvecklade sig till ett härligt soffknull. Mer sånt.

Vad ska man ha för nyårslöfte när man inte röker och man dessutom är igång ordentligt både med träning och att äta nyttigt? Några förslag?

Jag har alltid fascinerats av tidningsartiklar där man okritiskt refererar forskningsrön. Nu senast
att frukostslarv ger tidigare sexdebut. Jag kan förstå när Aftonbladet och Expressen tar in sån skit, men att DN inte har någon kritiskt tänkande person som ser den logiska bristen i resonemanget utan bara slänger upp det är tragiskt.

För ärligt talat (och nu kommer grundkursen i vetenskaplig teori), bara för att man har funnit en samvariation mellan X (”dåliga” frukostvanor) och Y (tidig sexdebut) betyder det inte att man har funnit orsakssambandet. X kan naturligtvis orsaka Y, men det kan lika gärna vara tvärtom. Eller så kan det vara en ren tillfällighet. Eller mer troligt – att både X och Y orsakas av en annan faktor – Z. Som i det här fallet skulle kunna vara osäkerhet, otrygghet eller vad som helst.

Ändå är det genusvetenskapen som kritiseras, medan sån här skit slipper undan HELA tiden.

En parallell… en undersökning i Storbritannien visade att barnafödandet (genomsnittligt antal födda barn per kvinna) och förekomsten av stork (genomsnittligt antal storkar per ytenhet) samvarierade. Utifrån detta skulle naturligtvis folk kunna hävda att man bevisat att det är storken som kommer med bebisarna. Men sanningen var naturligtvis att den okända faktorn Z påverkade både barnafödandet och storktätheten. I det här fallet handlade det om agrarfaktorn, dvs hur lantligt ett område var. I lantliga områden föder kvinnor fler barn än i stadsområden och naturligtvis är storkar vanligare förekommande på landsbygden än inne i städerna.

Arnskådespelaren Joakim Nätterqvist skyller Arnfilmernas ekonomiska fiasko på nedladdningen. Handen på hjärtat – den första Arnfilmen gick väl rätt bra ekonomiskt, medan den andra gick dåligt. Och det berodde nog mer på att folk inte köper samma gris i säcken två gånger i rad, än på nedladdningen.

Eftersom en miljard bloggare redan skrivit om listan över de populäraste sökorden på google så ska inte jag kommentera det faktum att Blondinbella ligger etta. Det jag däremot intresserar mig för är följande passage:

”Listan har rensats från porr och sexsökningar som annars skulle dominera listorna avslöjar Maria Göth, pressansvarig för Google i Sverige.
– Alltså Zeitgeist ska avspegla trender som ligger i tiden. Sexsökningarna är relativt konstanta vilket vi gör att vi tycker att de är lite mindre intressanta, säger hon till aftonbladet.se”

Menar Maria Göth att det inte finns några trender när det gäller sexsökningar? Jag personligen tycker att det vore betydligt intressantare att ta del av det än att veta hur Iron Maiden klarar sig i googlarkonkurrensen.
Dessutom är jag fullkomligt övertygad om att en hel del av googlingarna på exempelvis Linda Rosing, Blondinbella, Natacha Peyre eller Charlotte Perelli INTE handlar om att hitta deras bloggar utan om att förhoppningsvis få hitta lite runkvirke. Stryks då såna googlingar?

Roligast är dock att 10 i topp ser ut så här:

1. youtube
2. lyrics
3. free
4. blocket
5. eniro
6. tv
7. göteborg
8. lexikon
9. google
10. aftonbladet

Lyrics och free (med största sannolikhet en porrsökning) kan jag förstå, liksom tv, lexikon och det visserligen lite förbryllande Göteborg. Men sen då? Om man googlar efter youtube, blocket, eniro eller aftonbladet? Hur svårt är det att skriva in en adress?

Roligast är dock att ordet google ligger på en niondeplats. På 90-talet skrattade vi åt Fredrik Lindströms Hassanbusringning när han ringde till Nummerupplysningen och ville ha numret till en nummerupplysning. Då var det humor och ironi. Nu är det den kalla verkligheten.

En DN-artikel visar att svenska elevers kunskaper i matematik och NO-ämnen fortfarande sjunker stadigt. Jag blir alltid lika överraskad över att folk reagerar på detta som om det vore en överraskning.

När skolan och lärarna förväntas ta hand om barnens uppfostran, förhindra dem att bli överviktiga, göra dem artiga, lära dem att behandla varandra snällt, se till att de har en politiskt korrekt sexualitet, förhindra dem från att bli rökare, lära dem att bli delaktiga och använda tid till att utöva reellt inflytande på skolan – ja, kort sagt när skolan förväntas lösa varenda problem som barn och ungdomar kan ha – då är det väl inte så konstigt att det tar en massa tid och kraft i anspråk. Och när lärarna inte är specialister på att lösa de problemen utan vanliga samhällsmedborgare, då är det väl inte så konstigt att det tar ännu mer tid och kraft i anspråk. Och eftersom den tiden måste tas någonstans ifrån är det väl inte heller så konstigt att ämnesundervisningen blir eftersatt. Inte så konstigt när alla signaler från såväl politiker som föräldrar handlar om att själva undervisningen är en sekundär uppgift.

//Tacksam för att jag inte längre arbetar som lärare

Morgonstånd är naturligtvis ett kapitel för sig, men i det kapitlet finns det en sida som handlar om morgonstånd i kollektivtrafiken. Jag tänker på när man går upp alldeles för tidigt. Halvt i koma smyger man ut i till duschen, häller i sig en hastig frukost och drar på sig något innan man pussar sina flickor adjö och går ut i kylan, mörkret och regnet. Några minuters promenad och sedan ett par minuters väntan på en buss och därefter ytteligare några minuters väntan för att den är försenad. Sedan kliver man på bussen, kurar ihop sig för att vinna lite värme.

Därefter säger det bara pang. Och så kommer morgonståndet som en brev på posten, dvs alldeles för sent. Vad ska jag med stånd till när jag har elva timmars jobb framför mig innan jag kan komma hem och ha någon nytta av det? Varför kom inte ståndet och väckte mig och sa ”hallå, du har världens sexigaste sambo bredvid dig – hon förtjänar ett knull, du förtjänar ett knull – JAG förtjänar ett knull”.

Men jag antar att även morgonstånd kan vara morgontrötta.

Jag börjar mer och mer inse det. Jag HATAR julen. Och inte bara i ordets mest fjortisaktiga betydelse, utan jag verkligen hatar den. Ångest, stress, krystade familjesammankomster, prestationsångest, julklappar utan tanke, julmat, förväntningar, dålig tv – allt med julen känns bara så meningslöst.

När jag var singel kunde jag minimera julen till att träffa familjen vid ETT tillfälle, ge en present var till mina syskon och min mamma, men nu? Nu när man är familjefar förväntas man fixa så mycket värdelösa, oinspirerande grejer.

Jag hoppas jag känner annorlunda när Petronella blir lite större, annars är risken att jag blir en sån där konstig farsa som inte firar jul. Nej, det lär jag nog inte bli. Min älskade sambo Petra lär nog lägga in sitt veto där och jag får dra mitt strå till stacken. Fast det kommer onekligen kännas som att jag drar det kortare stråt i flera bemärkelser.