Samvete

Jag mår dåligt. Egentligen borde jag inte göra det. Jag har en underbar dotter. Jag har en sambo som jag älskar och som älskar mig. Både jag och mina nära och kära har hälsan i behåll. Efter en turbulent period är vår ekonomi helt ok. Ändå mår jag dåligt.

Orsaken är mitt och Petras förhållande. Tänk om det vore så enkelt och praktiskt att bara för att man älskar varandra så går allting på räls. Det kändes så under en lång tid, betydligt längre än den där klassiska nyförälskelsefasen. Men nu kan man inte med den godaste vilja kalla vårt förhållande för lyckligt.

Eftersom vi efter ett ultimatum från mig numera går på familjerådgivning har vi för första gången hittat en möjlighet att ta upp problemen utan att börja bråka om dem. Men det betyder inte att vi ser konstruktiva lösningar. Det här är problemen såsom jag ser dem.

Vi har inte roligt ihop. Vi har inga gemensamma intressen, ingen gemensam smak – ingenting. När vi ska försöka hitta saker att göra ihop blir det sånt som att ”gå ut och äta”, men även en sån sak är krånglig eftersom vi har olika smak även där. Patetiskt, jag vet. Men en normal kväll sitter Petra vid tv-n och jag vid datorn. Hon ”måste” titta på diverse program och serier som jag inte klarar av eftersom jag känner att de kränker min intelligens och mitt människovärde. Jag önskar att vi kunde hitta på något gemensamt att göra, men det är mer eller mindre omöjligt. I höstas la vi pussel tillsammans. 2000 bitar över hela köksbordet. Det skulle vara ett långsiktigt gemensamt projekt. Efter två kvällars försök så slutade vi. Inte med pusslet, nej nej… men med att göra det tillsammans. Jag satte mig där och la lite bitar när jag fick en stund över. Sen satte hon sig ett tag. Så pågick det i kanske en vecka eller två. Sen var pusslet löst. Petra ville att vi skulle limma det på en plywoodskiva och sätta upp på väggen eftersom det var en fin bild. Jag protesterade å det vildaste eftersom det dels känns fruktansvärt smaklöst med pussel på väggen, dels för att det skulle sitta där som en påminnelse om hur vi misslyckats att ha roligt TILLSAMMANS.

Vi är ett bra team egentligen. Vi kompletterar varandra utmärkt. Däremot överlappar vi ytterst sällan och det är ju det som är problemet. Som hushåll betraktat är vi fantastiska ihop. Hon städar, jag diskar, tvättar och handlar. Vi är båda bra på att ta hand om vår dotter och även om vi kan störa oss på småsaker där så funkar det bra. Problemet är att vi inte lever på medeltiden och att en parrelation borde ha en djupare innebörd än ett hushåll.

Vi har inte haft sex sen augusti. För mig känns det galet. Under hennes graviditet knullade vi som kaniner. Naturligtvis innebar graviditeten förändring – men det var inga konstigheter. Några tillfällen hade hon för ont eller var för illamående för att vilja knulla, vi fick anpassa ställningar efter hennes växande kropp, brösten som jag vant mig vid att krama om hårt när jag knullade henne bakifrån blev plötsligt big no-no och en vacker dag så fick hon plötsligt kväljningar av sperma i munnen. Vi knullade så sent som på morgonen innan vi åkte in till sjukhuset för igångsättning.

Efter förlossningen dröjde det ett tag innan vi kom igång igen, men efter någon månad så funkade det rätt bra igen. Inte som tidigare, men ändå ok. Vi kände väl båda att vi var i en svacka, men föga anade vi att detta bara var början.

Problemet vi har är att hon inte vill. Naturligtvis är jag inte så puckad att jag inte fattar att det bottnar i något djupare, i synnerhet eftersom hon under hela den tid jag känt henne innan varit den absolut kåtaste människa jag träffat. För när jag säger att vi inte har något gemensamt så är sexet det stora undantaget – det har fram tills nu varit fantastiskt, både beträffande kvalitet och kvantitet. Orsaken till att hon inte vill är något jag har fått lirka ur henne men till sist kom det fram. Det började med att hon sa att ”det är inte du, det är jag” vilket är det värsta jag vet, eftersom man är totalt maktlös då. Om problemet hade legat hos mig hade jag kunnat göra något åt saken. Nu är jag utlämnad åt henne.

Och kontentan är att hon känner sig äcklig i sin kropp som är X antal kilon tyngre nu än förut. Jag skriver X eftersom siffran är ett ental både i jämförelse med vad hon vägde när vi träffades och vad hon vägde precis innan graviditeten. Hennes nuvarande vikt är dessutom lägre nu än den var för några år sedan, men då hindrade den inte henne från att dra med mig på parklubben Par i Hjärter 1-2 gånger i månaden.

Men visst, jag kan köpa att hon vantrivs med sig själv och att det skapar blockeringar. Men vad gör vi då åt saken? Jag försöker ständigt ge henne komplimanger, krama henne, visa med ord och handling hur snygg och sexig jag tycker hon är. För det gör jag. Även om hon har rätt många trivselkilon så är hon för mig den sexigaste i världen. Eftersom det är jag som sköter 95% av all handling ser jag till att det inte kommer hem några onyttigheter. Hade vi inte haft en liten dotter så hade jag försökt dra med henne till gymmet, men nu är vi tvungna att sköta vår träning på varsitt håll. Det har lett till att jag tränar 3 gånger i veckan och hon bara låter kostnaden för gymmet ticka på.

Jag irriterar mig något fruktansvärt på detta, eftersom hon tydligt menar att det inte är mitt fel, det är hennes fel, samtidigt som hon inte tar tag i det och dessutom mår ännu sämre när jag tar upp ämnet. Nu har det blivit minerad terräng av det hela så jag tassar försiktigt kring det. Men det gör ju att även jag mår dåligt. När vårt sexliv har varit bra så har det ju varit kittet som hållit ihop oss, som fått oss att känna gemenskap. Sexlivet har inte bara varit de där 4 sekunderna från insläpp till utsläpp utan något som pågått dygnet runt med smekningar, viskningar, heta sms, antydningar och vad som förmodligen skulle kunna beskrivas som sexuella trakasserier.

Nu är det där som bortblåst. Det kommer inte spontant längre, utan blir något jag måste tänka på för att göra. Det blir en ansträngning. Förut var det något lika naturligt som att andas. Nu känns det som att det är något jag gör FÖR att i slutändan få sex. Och när jag då inte får det så känns det bortkastat. Det har tappat egenvärdet.

För henne kommer sexet sist. Välmående >>> trygghet >>> sex. För mig är det snarast tvärtom. Sex >>> välmående >>> trygghet. Och där är vi just nu. Vi är båda medvetna om våra olikheter, men vi är helt lost när det gäller att lösa det.

Personligen känner jag hur jag håller på att gå under. Det finns bara en begränsad tid som jag klarar av att nöja mig med nätporrsrunkande på stunder då hon inte är hemma, när HON finns där och vetskapen om hur fantastiskt det SKULLE KUNNA VARA tränger sig på. Jag behöver sex. För mig som förlorade oskulden sent handlar sex främst om två saker. Dels naturligtvis njutning, men i säkert lika hög grad handlar det om bekräftelse. Bekräftelse som man, som människa, som jag. Hon vill ha sex med mig = jag är bra. Bra i ordets samtliga bemärkelser.

För mig har det raserat mitt självförtroende snabbare och mer genomgripande än vad jag tror en arbetslöshet och halvsvår sjukdom skulle göra. Jag känner mig oattraktiv, ointressant och tråkig – trots att jag vet att jag egentligen inte alls är det. Jag ser helt ok ut och när jag anstränger mig ser jag bra ut. Jag är rolig och charmig och smart och de flesta trivs bra i mitt sällskap. Det var många år sen jag hade svårt att få tjejer – de dagarna ligger kvar parkerade på 90-talet. Men ändå så mår jag dåligt. Det är först nu som jag insett vilket behov som sex verkligen är. Hur bristen på sex kan förstöra en människa.

Otrohet är något som jag tänker jämt och ständigt på. Jag försöker rättfärdiga det för mig själv. Jag älskar henne, hon älskar mig. Vi vill ha en framtid ihop. Men hon måste ta tag i sitt liv för att må bra. Och jag måste må bra för att orka stå ut till dess. Och just nu är sex med någon annan än henne det enda alternativet för att må bra.

I skrivande stund är hon ute på Ålands hav med några kollegor från jobbet. Det var jag som fick tjata iväg henne och min stora önskan är att hon dricker ordentligt, blir fyllekåt, ligger med någon random svennebanan och plötsligt känner att ”fan, det funkar ju fortfarande”. Jag känner inget hot från andra killar, hon och jag har gruppsexat lite för mycket för det.